Jag hatar hur han helt plötligt poppar upp i mina tankar. när jag pluggar, när jag kollar på tv, när jag duschar. Jag tappar koncentrationen på saker.

"Fast jag skulle vilja träffa dig varje dag" ekar i mitt huvud. Varför vill du det? För att du känner något? För att du gillar sällskap? eller bara för att använda mig som en docka?

Det som fortfarande svider, även om jag kommit över dig och glömt dig, är dagen då du slutat svara på mina sms och jag fortsatte skriva, sen säger min tjejkompis "men han är ju tillsammans med sitt ex igen, sen igår" och dagen innan, dagen du vart tillsammans med henne, pratade du som vanligt med mig, som du alltid gjorde. "Jag saknar dig, du är en sån underbar tjej, önskar du var här". Och du ville efter 2 år ha tillbaka mig. Jag sa direkt nej, utan minsta tvekan, berättade varför. Sen tröstar jag dig, men vart var du när jag körde ner ansiktet gråtandes i kudden för att ingen skulle höra?

Alltså, skräcken som flyger fram som en hök när det pirrar i magen. Att bara se ditt namn gör att det pirrar. "Fjärilar i magen" som man säger. Han drog handen genom mitt hår och sa att han önskar han kunde få ha mig varje dag. Jag minns att jag rös genom hela kroppen, och sedan förstörde situationen genom att bli generad och en aning nervös. Men, han och jag får inte bli något, han är för ung för mig, egentligen. Folk skulle skratta, undra och håna. Men han får mig att fnittra. Jag brukar inte fnittra och fjärilarna som en gång låg där stendöda har mirakulöst vaknat till liv. På grund utav dig, ditt leende och ditt skratt mestadels. Men jag vägrar tillåta mig själv att släppa tyglarna, precis som alltid.

Det klassiska, faderskomplexet. Undra om det faktiskt är så de ligger till. Är de han som har förstört allting för mig? Han stack, jag var tre så förstod gjorde jag inte, men hans konstanta arrogans angående min farmors påhopp, skrik och slag har nog gjort mig mest osäker. Jag har inte känt mig skyddad av honom, hur kan jag någonsin känna det av en annan man? Är det inte meningen att ens pappa ska skydda sin dotter ifrån allt de onda? Hon var ond. Det konstanta "jaja alexandra släpp det, så farligt var det inte, och säg det inte till någon" vart för mig något vanligt vid min farmors psykiska misshandel. Men jag förstod att något var fel när det vart fysiskt. Hon skrämde mig, jag ryser varje gång jag känner en lukt som liknar hennes. Men jag var ju tonåring och uppkäftig mot henne? Så "hon var tvungen att lära mig rätt och fel eftersom min pissiga morsa inte klarade av det" var hans exakta ord. Min ilska den dagen tog död på mig.

Att alltid lägga upp den arroganta stilen och spela på den i alla sammanhang är det jag mest vill komma ifrån. "Haha ja, för jag bryr mig ju verkligen" fast, jag gör det oftast till en viss del. Jag gjorde innan jag fastnade i spelet iallafall. Jag är nu så långt inne att älska någon inte ens är ett alternativ mer, tanken på att lägga mitt hjärta i någon hand och inte ha någon som helst kontroll över det skrämmer livet ur mig. Varför skulle jag? När det senast var i hans hand, som klämde tills illamåendet och yrseln sprack upp, "jag måste prata med dig" "jag har gjort något dumt" "jag är ledsen men jag var full". Full av idioti. Känslan att lägga mitt hjärta i någons hand skrämmer livet ur mig, men samtidigt vill jag. Känna kärlek och trygghet. Vart hittar man egentligen sånt?

Hela grejen med att skaffa en blogg där du döljer din identitet är att kunna skriva tills fingrarna blöder, skriva av alla dina känslor för att sedan känna lättnad över att ha talat om saker du inte talar med någon annan om. Och det är exakt vad jag siktar efter. Det är bara jag som ser, jag kan skriva om allting som stör mig, alla mina hundratals hemligheter som inte ens mina närmsta vet. För man kan ju inte alltid berätta allt, eller kan man?