Den 7de vart han min pojkvän. Dagen när han kom hem. Med orden "jag är så glad att jag träffat dig, du är allt jag någonsin velat ha" så vart det han och jag. Och jag kunde inte vara lyckligare.

Tre små ord, en liten mening och min gard är längst nere. Jag är 100% utsatt och redo för att sprickorna som lappats ihop att spricka igen. Såra mig inte.

Jag saknar honom så mycket. Är det såhär kärlek är? Att behöva tänka på personen fem gånger mer än man tänker på sig själv varje dag? Vad jag än gör så kommer han upp i mitt huvud. Än kan jag inte avgöra om jag älskar det eller hatar det.

tre månader och sex dagar är tiden vi har känt varandra. Det verkar som så himla lite tid. Men det har varit vi varje dag.
Han kommer hem om en vecka exakt. Finns inget jag längtar efter mer.
Bara slöa sista dagarna på lovet tillsammans. Ligga i sängen hela dagen och inte ens sätta på tvn för att den bara skulle störa. Vill ha det som förut, vill ha honom hemma. Nu.

Varför kan jag inte bara släppa min rädsla att personen ska vara otrogen mot mig? Det är det enda jag tänker på. Han är en fin människa, han är genuin. Jag tror inte att han skulle såra mig. Men tanken är där, och den äter upp mig inifrån.

Jag älskar allt med honom.

Det konstiga ärret han har på sin högra kind. Hans ärr som går runt naveln. Hur hans "småhår" närmast ansiktet alltid tycks vara ljusare även om han inte solat. Han klingande skratt som låter så äkta. Hur han försöker dra undan sitt hår ur ansiktet när han ska börja sig ner och kyssa mig. Hans sätt att alltid visa att han bryr sig. Hans sätt att få mig skratta när jag egentligen vill gråta.
Och nu vill jag gråta. Jag saknar honom så mycket att det känns som att någon försöker slita ur mitt hjärta ur min bröstkorg. Tänk om han glömmer mig? Det känns som någon sparkar mig i magen.
Och nu gråter jag.

Han har inte ens varit borta en vecka. Och jag vill inget annat än att han ska komma hem just nu. Lite utav saknaden försvann när han ringde på Skype. Våran gemensamma tjejkompis och han satt där, som jag saknat båda dem. Hon säger "alexandra jag måste berätta en hemlis, oscar är kär i dig".
Vid slutet av samtalet säger hon att hon älskar mig, efter någon sekund säger han "jag älskar dig alexandra". Vill bara vara hos honom just nu. Vill ha honom så gärna att de kliar i fingertopparna. Jag vill dra händerna genom hans hår, pussa honom i nacken, jag vill känna att han håller i mig så hårt att det känns som vi ska sjunka in i varandra och bli ett. Jag tror jag är kär i honom. Jag vet att jag är kär i honom.

504 timmar är tiden han kommer vara borta ifrån mig. Han åkte i onsdags och det är nu söndag. Ensamma ångestfyllda söndag. Det är just idag jag behöver hans leende som smittar och hans sätt att pussa mig i hela ansiktet. Hur kommer de bli när han kommer hem? Vi har inte varit utan varandra mycket alls. Vi hade diskussionen om hur det kommer bli när han åker iväg i fem veckor och sedan har träningar varje dag. "det kommer ju bli väldigt jobbigt, tror du vi orkar?" Och jag vet inte. Jag har inte en aning. allt jag vet är att jag inte vill bestämma en tid då det slutar vara vi. Allt är förvirrande och hjärtskärande. Tankarna som susar runt i min hjärna åär så negativa att jag får fysiskt ont. Och återigen så får jag de att framstå som att jag inte är speciellt kär i honom alls.