Han slog upp ögonen, la sig på min axel och sa sömnigt "du är verkligen världens bästa, jag älskar dig". På morgonen minns han inte det för att "han sov" och slänger ur sig att han inte älskar mig men han gillar mig mycket. Det kändes som en snara som drogs runt min hals i ett tappert försök att hålla tårarna inne. Han behöver inte älska mig men vid de flera olika tillfällerna han börjat tagit upp det och även de dagliga "i love you baby", så har det gett mig något slags hopp, om att en dag kommer han älska mig, fast jag knappt är säker på ifall jag älskar honom än.

Vi har det överlag bra... Det enformiga skrämmer mig, när man börjar hitta de negativa sidorna. Han har visat upp några av sina dåliga sidor. Undra om har sett någon av mina?

Vi har det överlag bra... Det enformiga skrämmer mig, när man börjar hitta de negativa sidorna. Han har visat upp några av sina dåliga sidor. Undra om har sett någon av mina?

Han sa precis att han älskar mig.

När hans namn dyker upp på skärmen blir jag genast lite mer lycklig. Han ringer och ber mig komma över då han känner dig ensam. Jag hade i två dagar tagit hand om honom då han hade åkt på en förkylning och feber. Jag åker dit, han ser så liten och försvarslös ut där han ligger med feber. Men fortfarande den absolut vackraste människan jag vet. Blont rufsigt hår, klarblåa yra ögon och en kropp som ser ut att vara skulpterad. Den kvällen, igår, var en av många gånger han sagt "i love you". Jag har tidigare inte tagit det seriöst alls. Men under kvällen började han bli mer och mer kärleksfull. "Älskling" var namnet jag lyssnade till för kvällen. Vid tillfället då jag kände som mest fullständig eufori var när han verkade tappa humöret och sa att "han måste berätta en sak", klumpen i magen växte snabbt och det kände som att någon tog strypgrepp runt min hals, han tog ett andetag, skrattade till och sa "det var inget". Efter många om och men kom det. "Jag är kär i dig, jag har varit det ett tag men inte vågat sagt något". Klumpen försvann.

Min oro försvann på sekunden när han stod där i dörren med det finaste leendet som finns, vi kramades och han tog tag i mitt ansikte och viskade "jag har längtat så efter dig". För mig kändes det som en bomb sprängdes i magen och sakta ut som rysningar i alla lemmar. Vi spenderade 46 timmar sammanlagt ihop, och han släppte mig knappt en sekund. Han höll om mig, sa gång på gång att han saknat mig och önskar att han hade stannat hemma. När han kommer upp sakta bakifrån och pussar mig i naken med händerna som letar sig innanför min tröja och drar mig hårt intill honom, då känner jag euforin jag endast tidigare sett på film

Varje dag har vi delat säng och sömn. Nu åker han bort, i en vecka. Jag är fast här. Och han åker med henne. Hur mycket hon än säger att de var en gång och inte kommer hända igen så litar jag inte på det. Vad händer om det händer en gång till och jag förlorar honom? Jag vill inte förlora honom. Ska jag hela enkelt bara "lita på honom" nu eller ska jag behöva vara orolig i en vecka? Dem här tankarna tar kål på mig snart

Till en början var det ett långt avstånd mellan oss, men desto närmare småtimmarna och sista klunken i glasen, så vart det sakta mindre och mindre. Du kysste mig framför alla våra vänner. Några av dem kollade med undran. Vissa med en arg, nästintill äcklad blick. Men det jag kunde tänka på var dig och ingenting annat.