Vi pratade om oss. Och i en negativ ton med meningen att påpeka att folk stör sig på att han är yngre, "ja men du är du, och jag är jag". Jag talar om för honom att jag tycker om hans "jag". Han talar om för mig att han älskar mitt jag. Jag stelnar till och börjar prata om gårdagen. Men det tar inte lång tid innan du återigen säger något liknande. "I know you love me, because i love you". Jag är så förvirrad vad han egentligen vill.

Önskar många gånger att jag hade arrogans som en egenskap. Varför är det så svårt att sluta bry sig? Jag överanalyserar allting, tänker till det inte finns någonting kvar. Det känns nästan som om jag letar fel. Varför kan jag inte bara njuta av tiden vi har just nu. Den perfekta tiden där allt är nytt och pirrigt. Den perfekta tiden när vi sover tillsammans varje kväll. Den perfekta tiden när du verkar njuta av mitt sällskap precis lika mycket som jag njuter av ditt. Jag vill kunna släppa taget och inte vara rädd för att lita på att det kommer lösa sig. Bara släppa taget och kasta mig ut.

Hur vet man egentligen om man är kär i någon? Finns det en definition av det ordet? När du längtar efter personen så fort den försvinner ur din åsyn? När du går förbi honom i skolan och önskar inget annat än att han ska komma fram och kyssa dig? Framför alla. Helt öppet. När du tänker på personen, dagdrömmer, varje ledig stund din hjärna får?

Han är kär i mig. Han sa det i studens hetta. De brann till. Är jag kär i honom? Vågar jag släppa taket om min mur jag byggt under dessa månader? Den känns så säker och trygg att klamra sig fast på. Jag har funderat vid flera tillfällen vad han känner för mig, så mycket att jag glömt fundera vad jag känner. Han har använt ordet älska. "Jag älskar verkligen att bara ligga såhär med dig". Han kollar mig i ögonen, tar tag i mig, kysser mig och han håller mig så hårt att mitt hjärta sakta börjar mjuka upp. "Jag älskar att kramas med dig". Han håller i mig som att jag skulle försvinna. Att glida ner i hans famn och känna hans hjärtslag gör att jag känner mig trygg och säker. Hans lätta pussar och låga stön precis innan "godnatt älskling". Betyder det här att vi är kära i varandra?

Att känna dig dra mig intill dig så fort jag drar mig minsta bort. Känslan när dina armar håller runt mig så hårt. Som ett skyddande skal fyllt utav värme och längtan. När du kryper upp bakom och frågar "kan du inte ligga här hos mig istället?". I tre nätter har vi sovit tillsammans. Du sa att det är något du skulle kunna vänja dig, i ett försök att säga de arrogant så ler du det där fina leendet som bara du kan med dina perfekta tänder och dina fina ögon, en perfekt blå färg med ett inslag av vänlighet.

Jag hatar hur han helt plötligt poppar upp i mina tankar. när jag pluggar, när jag kollar på tv, när jag duschar. Jag tappar koncentrationen på saker.

"Fast jag skulle vilja träffa dig varje dag" ekar i mitt huvud. Varför vill du det? För att du känner något? För att du gillar sällskap? eller bara för att använda mig som en docka?

Det som fortfarande svider, även om jag kommit över dig och glömt dig, är dagen då du slutat svara på mina sms och jag fortsatte skriva, sen säger min tjejkompis "men han är ju tillsammans med sitt ex igen, sen igår" och dagen innan, dagen du vart tillsammans med henne, pratade du som vanligt med mig, som du alltid gjorde. "Jag saknar dig, du är en sån underbar tjej, önskar du var här". Och du ville efter 2 år ha tillbaka mig. Jag sa direkt nej, utan minsta tvekan, berättade varför. Sen tröstar jag dig, men vart var du när jag körde ner ansiktet gråtandes i kudden för att ingen skulle höra?