Önskar många gånger att jag hade arrogans som en egenskap. Varför är det så svårt att sluta bry sig? Jag överanalyserar allting, tänker till det inte finns någonting kvar. Det känns nästan som om jag letar fel. Varför kan jag inte bara njuta av tiden vi har just nu. Den perfekta tiden där allt är nytt och pirrigt. Den perfekta tiden när vi sover tillsammans varje kväll. Den perfekta tiden när du verkar njuta av mitt sällskap precis lika mycket som jag njuter av ditt. Jag vill kunna släppa taget och inte vara rädd för att lita på att det kommer lösa sig. Bara släppa taget och kasta mig ut.

Hur vet man egentligen om man är kär i någon? Finns det en definition av det ordet? När du längtar efter personen så fort den försvinner ur din åsyn? När du går förbi honom i skolan och önskar inget annat än att han ska komma fram och kyssa dig? Framför alla. Helt öppet. När du tänker på personen, dagdrömmer, varje ledig stund din hjärna får?

Han är kär i mig. Han sa det i studens hetta. De brann till. Är jag kär i honom? Vågar jag släppa taket om min mur jag byggt under dessa månader? Den känns så säker och trygg att klamra sig fast på. Jag har funderat vid flera tillfällen vad han känner för mig, så mycket att jag glömt fundera vad jag känner. Han har använt ordet älska. "Jag älskar verkligen att bara ligga såhär med dig". Han kollar mig i ögonen, tar tag i mig, kysser mig och han håller mig så hårt att mitt hjärta sakta börjar mjuka upp. "Jag älskar att kramas med dig". Han håller i mig som att jag skulle försvinna. Att glida ner i hans famn och känna hans hjärtslag gör att jag känner mig trygg och säker. Hans lätta pussar och låga stön precis innan "godnatt älskling". Betyder det här att vi är kära i varandra?