Till en början var det ett långt avstånd mellan oss, men desto närmare småtimmarna och sista klunken i glasen, så vart det sakta mindre och mindre. Du kysste mig framför alla våra vänner. Några av dem kollade med undran. Vissa med en arg, nästintill äcklad blick. Men det jag kunde tänka på var dig och ingenting annat.

Vi pratade om oss. Och i en negativ ton med meningen att påpeka att folk stör sig på att han är yngre, "ja men du är du, och jag är jag". Jag talar om för honom att jag tycker om hans "jag". Han talar om för mig att han älskar mitt jag. Jag stelnar till och börjar prata om gårdagen. Men det tar inte lång tid innan du återigen säger något liknande. "I know you love me, because i love you". Jag är så förvirrad vad han egentligen vill.