Varför kan jag inte bara släppa min rädsla att personen ska vara otrogen mot mig? Det är det enda jag tänker på. Han är en fin människa, han är genuin. Jag tror inte att han skulle såra mig. Men tanken är där, och den äter upp mig inifrån.

Jag älskar allt med honom.

Det konstiga ärret han har på sin högra kind. Hans ärr som går runt naveln. Hur hans "småhår" närmast ansiktet alltid tycks vara ljusare även om han inte solat. Han klingande skratt som låter så äkta. Hur han försöker dra undan sitt hår ur ansiktet när han ska börja sig ner och kyssa mig. Hans sätt att alltid visa att han bryr sig. Hans sätt att få mig skratta när jag egentligen vill gråta.
Och nu vill jag gråta. Jag saknar honom så mycket att det känns som att någon försöker slita ur mitt hjärta ur min bröstkorg. Tänk om han glömmer mig? Det känns som någon sparkar mig i magen.
Och nu gråter jag.